|
Hej!
Jag läser på Speciallärarprogrammet och har blivit intresserad av Wittingmetoden. Jag har några frågor som jag skulle bli jätteglad om du kunde ta dig tid att besvara.
För ett tag sedan var Maj-Gun Johansson på universitetet och föreläste om diagnoser och åtgärder. Jag har också sett på internet att du och Maj-Gun Johansson hade en föreläsning ihop i Göteborg: "Specialpedagogiska metoder för tonåringar och vuxna. Två sätt att hjälpa elever med läs- och skrivsvårigheter". Där står det att ni har samma syn på läs- och skrivprocessen och lärande. Nu undrar jag följande:
Hur ser du på Maj-Gun Johanssons metoder?
Är det så att du anser att Wittingmetoden passar för vissa elever och Maj-Gun Johanssons metoder för andra elever?
Hur ser du på vägledd högläsning med t.ex. upprepad läsning?
Anser du att Wittingmetoden är en metod för alla elever i läs- och skrivsvårigheter?
Hur ser du på Rydaholmsmetoden?
Vänliga hälsningar
NN
Anita svarar:
Hej NN
Tack för mejl med bra frågor!
Jag tar Dina frågor en annan ordning:
Först: Anser du att Wittingmetoden är en metod för alla elever i läs- och skrivsvårigheter?
Jag menar att det inte finns någon elevkategori som Wittingmetoden inte lämpar sig för, men den passar inte i alla situationer. Vissa förutsättningar måste finnas. Utifrån det metakognitiva synsätt som är en grundbult i metoden, krävs en lärare som kan metoden och som kan ge eleven fullgod info. Det krävs också en elev som vill tackla sitt problem och som, efter att ha begrundat analyssamtalet, tycker att Wittingmetoden verkar vara ett bra sätt att göra det på. Dessutom krävs resurser som gör det långsiktiga och breda språkliga arbete, som Wittingmetoden innebär, möjligt.
Vad gäller Maj-Guns Johanssons program, så anser jag att de är väl forskningsunderbyggda och väl utprovade, men de har ett mer begränsat och kortare perspektiv än Wittingmetoden. I de situationer där jag arbetat har jag inte haft behov vare sig av att bedöma elevernas svårigheter efter en skala på det sätt som Maj-Gun gör, eller av att ha datoriserade träningsprogram, även om jag kan tänka mig att de kan finnas situationer där de kan passa som komplement.
Jag vet även att alla situationer inte uppfyller de krav jag listat ovan, och då tror jag att Maj-Guns program är bra alternativ. Jag vet också att även Wittinglärare ibland måste kunna visa kvantitativa data i kommunundersökningar eller resursfördelningar och även då brukar jag rekommendera dem att använda Maj-Guns program, eftersom jag menar att de är gediget gjorda.
Wittingmetodens analyssamtal godtar som utgångspunkt att en elev som upplever svårigheter också har det. I analyssamtalet görs problemen konkreta och förståeliga i samarbete med eleven. Träningsprogrammet diskuteras utifrån det man funnit och och förändras, när elev och lärare tycker att det är dags att föra in något mer eller inser att man gått för fort fram och behöver ta bort något igen. Allt detta sker utifrån att både
elev och lärare vet hur träningen är upplagd och utifrån att båda använder sin kunskap i ständig dialog om hur de upplever att arbetet går och handlar därefter.
Hur ser du på vägledd högläsning med t.ex. upprepad läsning?
Det förhåller sig på liknande sätt med detta, som med Maj-Guns program. Metoden har gott forskningsstöd och jag tror att den kan hjälpa dem som har svårt att få flyt i sin läsning.
För Wittingelever blir det ändå knappast aktuellt, eftersom man arbetar med avlyssningsskrivning med allt längre och mer komplicerade språkstrukturer efter hand. När det känns rätt läser man ju också språkstrukturer. Förståelsefunktionsarbetet, där man bygger ord utifrån en given stavelse och diskuterar olika språkliga fenomen, har sin betydelse också här. Summan av kardemumman för Wittingelever brukar vara att flytet finns där, när det andra är på plats.
Hur ser du på Rydaholmsmetoden?
Vet inget om den. Troligen gäller en del av skillnaderna mellan metoderna
ovan och Wittingmetoden också den.
Många hälsningar
Anita Hjälme
Hej Anita!
Tack för dina utförliga svar!
Du har ju en stor erfarenhet av och kunskap om metoden och jag känner att dina svar ger mig en djupare förståelse för metoden. Jag arbetar just nu i de lägre skolåren (1-3) med undervisning i svenska och svenska som andraspråk. Just nu har jag några elever i skolår två som behöver öka sitt läsflyt och under höstterminen har jag arbetat med "läsmappar" med strukturerat arbete för dessa elever. Det innebär vägledd högläsning och t.ex. upprepad läsning, morfologiska övningar och samtal om innehåll. Flera elever har ökat sitt läsflyt. Däremot har jag nu en flicka som jag märker blir trött och störs av att också tänka på innehållet vid läsning av text. Hon behöver automatisera fonem-grafemförbindelserna. Jag tror därför att hon behöver något annat. Det är därför jag blivit intresserad av Wittingmetoden. Metoden delar ju också på symbolfunktion och förståelse.
Om jag förstått dig rätt så kan Wittingmetoden användas för alla eleverna jag beskrivit bara förutsättningarna du nämnde är uppfyllda. En av förutsättningarna är att eleven ska uppleva att de har problem och en vilja att ta itu med sitt problem. Skulle man kunna tänka sig att erbjuda Wittingmetoden till elever som har provat t.ex. vägledd högläsning och som ändå inte gör tillräckliga framsteg och som då upplever att de har ett problem? De kanske "gissningsläser". Eleverna är ju ganska små i början av skolår två och kanske inte upplever att de har ett problem eller så kanske det inte heller är ett problem. De kanske bara behöver "time-on-task". (De andra förutsättningarna med t.ex. kunnig pedagog och resurser måste givetvis också vara uppfyllda.)
Sedan funderar jag på analyssamtalet. Vi har fått lära oss att i en pedagogisk utredning ska det t.ex. också vara med test av fonologisk medvetenhet, läsning av text och läsförståelse. Hur ser du på det?
Som du förstår har jag lite att fundera på... Jag känner att jag som pedagog och som blivande speciallärare har ett stort ansvar. Att eleverna får en god läs- och skriv-utveckling är ju mycket betydelsefullt för deras studier, kommande arbete och inte minst för deras självbild!
Vänliga hälsningar
NN
Anita svarar:
Hej igen!
Dina frågor är välgrundade! Vid det här laget har Du kanske börjat ana, att det är synd att ominlärning är det största tillämpningsområdet i Wittingmetoden. Det borde vara nyinlärning! En hel klass med den variation som finns där, en Wittingkunnig klasslärare och en likaså Wittingkunnig speciallärare/-pedagog, det skulle jag önska vore mer vanligt än det är!
För Din del med så unga elever tror jag att Du måste känna till både nyinlärning och ominlärning. Min förvissning är att det skulle hjälpa Dig hjälpa eleverna på bästa sätt!
En skillnad mellan det Du nu praktiserar och Wittingmetoden är att Du nu försöker förbättra olika delfunktioner med olika separata åtgärder. Wittingmetoden tar ett helhetsgrepp på barns läs- och skrivutveckling och språkliga utveckling. Den tar därför troligen längre tid men det är också ett vidare mål.
Analyssamtalet blir inte lika strikt med så små barn, men det är viktigt att de förstår sin aktiva roll utifrån det metakognitiva perspektivet, och att de förstår hur arbetet kan leda till målet, att som Ann-Katrin Swärd säger säkerställa skriftspråklighet, d.v.s. god läs och skrivutveckling. Både elev och lärare skall veta varför de gör det de gör. Genom att eleverna kontinuerligt får vara aktivt med i en saklig bedömningen av hur arbetet skall läggas upp och hur det går (svåra grafem-fonem-relationer tas bort och införs när arbetet känns säkert, hur långa arbetspass som känns bra m.m.) Eleverna skall också kunna känna att det där som var svårt förut, kan jag säkert nu och slå larm om nya osäkerheter dyker upp. I denna process finns mycket som stärker både självförtroende och ger motivation och lust att arbeta vidare. För många kan ordskapandet och symbolfunktionsarbetet ligga på olika nivåer. En svag avkodare kan kunna många ord och utveckla sitt muntliga språk fortare. Läraren får i arbetet snabbt också en uppfattning om hur det står till med den språkliga medvetenheten. Den fonologiska ser jag som särskilt viktig. Man kan lägga in sådana övningar i samband med förståelsefunktionsarbetet. Detta kan ju även göras i grupp.
Om eleven vill och läraren anser att det behövs och är meningsfullt kan eleven i samband med analyssamtalet läsa en text, och man kan resonera om det. Oftast tycker jag att det är onödigt, om flera grafem-fonem-förbindelser är osäkra blir inte läsningen bra, enligt min mening tillför textläsning här sällan något.
Läsförståelsen beror ju främst på avkodningsförmåga och ordförråd och Wittingträningen utvecklar båda. För läsförståelse, ordförråd och skriftspråkets uppbyggnad tror jag också att svaga läsare har mer nytta av att någon läser bra, åldersadekvat, spännande och intressant text för dem än att de tragglar själva. (Även detta kan göras i små grupper med resonemang om det de hört.)
Tror att jag kommenterat det mesta av det du frågar om. I det här arbetet kan Du också behöva läsa Witting, M., "Före läs- och skrivinlärningen" från1998.
Många hälsningar
Anita Hjälme
|
